Min inbyggda matklocka strejkar idag. Förr var den inställd på mat var tredje timme. Om det gick en minut över tiden förvandlades jag till Hulken. Förbannad, fåordig, förtvivlad och fasligt farlig.
I somras tappade jag min matklocka när en ny medicin fuckade upp mig totalt. Jag kände inte längre hunger och aptiten var som bortblåst. Plötsligt kunde jag titta på klockan och inse att det var sex timmar sedan jag fick i mig någonting. Väl jag åt så åt jag, men mat var mig likgiltigt. När läkemedelsdosen sänktes kom hungerskänslorna tillbaka, men inte lika aggressivt och bestämt som tidigare. Jag var tvungen att vara mer noggrann med att äta, även om jag inte direkt kände för det.
Likadant med sömnen. Förr somnade jag vid elva. Studsade upp halv sju. Kanske tog tio minuter på soffan med Trassel efter jobbet. När jag blev sjuk sov jag ständigt. Både nattetid och flera timmar under dagen. Dygnet försköts och min inre nattmänniska fick fria tyglar. Jag märker att jag fortfarande behöver mycket mer sömn än vad jag tror. Jag är inte helt i fas. Det är hårt arbete att få tillbaka en normal dygnsrytm och idag är jag so not there..
Allt mat som ska ätas före träning, som återhämtning, uppladdning på kvällen and so on har vridit igång min matklocka. Den ringer var tredje timme igen. Men sovklockan behöver nya batterier. Imorse stängde jag av alla alarm i sömnen. Vaknar 35 minuter efter att jag skulle tagit medicinerna. Jävla helvetes skit. Inte igen. Kom igen Emma, få arslet ur sängen – nu!
Om jag inte sover ut så är jag konstant trött hela dagen. Vaknar inte till. Man kan tro att jag ska vara pigg när jag går upp efter tio. Men inte om jag inte fått mina 10-12 timmar. Så vad gör jag idag? Somnar i soffan. Om och om igen. Tills jag vaknar utvilad och pigg halv tre på eftermiddagen. Och där rök chansen att kunna somna tidigt ikväll. Jag har inte borstat tänderna än, har ingen lust att äta, det har gått fem timmar och jag är så långt ifrån Hulken man kan komma..
Den onda cirkeln fortsätter.
